ULF ONSBERG 1932-2020

En vårdag någon gång i mitten av 1970-talet hade jag ett ärende till en förgyllarateljé på
Drottningtorget i Malmö. Medan jag väntade på min tur fångades mina ögon av en ganska liten målning. Ett fotorealistiskt stämningslandskap fyllt av poesi. I förgrunden några lummiga träd. Mörka, nästan svarta i motljusskuggan öppnar de sig mot ett slättlandskap där en smal grusväg leder rakt in i gryningen. En gryning så nymornad att solen ännu inte hunnit upp över horisonten. I målningens nedre högra hörn stod namnet ONSBERG textat. Målningen hänger nu på en vägg i huset där jag bor. Den blev också inledningen till en vänskap som skulle komma att sträcka sig över decennier. Och, inte minst, den gav mig chansen att följa ett konstnärskap präglat av nyfikenhet och föränderlighet. Ulf, för det var ju så han hette, konstnären bakom verket som förförde mig med sitt magiska
gryningsljus, må ha varit född och uppvuxen i Kalmar, må ha haft ateljé i Florida och rest runt litet överallt i världen men det var i Skåne han hade sitt hjärta. Där fanns bokskogarna. De vidsträckta slätterna. Pilevallarna med blågnistrande vintersnö. Falsterbostranden med klitter och badhytter. Men också byarnas och småstädernas skånelängor omgivna av fruktträd som under vårar och försomrar badade i ett ljus så starkt att det till slut sprängde motivet, löste upp det i fragment. Efterhand löstes också fragmenten upp. Blev till ljusskimrande färgstoffer som fick fritt spelrum. Abstrakta skyar av färg drog över dukarna och lämnade efter sig kosmiska ekon av varats urformer, av Cézanne och Malevitj definierade som konen, kuben och cylindern.

Aldrig någonsin att Ulf stagnerade, fastnade i fack, slog sig till ro på lagrar och segrar han vunnit hos publik och kritik. Men det känns heller inte rätt att kalla honom en sökare. Snarare arbetade han
associativt och intuitivt. En idé alstrade en annan, förökade sig till ständigt föränderliga stjärnfall av färger, former, tecken. När han väl med färgens hjälp erövrat rymden och öppnat den mot kosmos mörka oändlighet fyllde han den gradvis med nebulosor och spiraler. ”Lekte” likt en Jackson Pollock eller ung Asger Jorn med dripping painting och förstärkte det kosmiska perspektivet med glitter och guldsand. Ett glädjefyllt måleri som smittade av sig när tunna stråk av färg slingrade sig runt varandra i yster dans. Och åter händer något. Banden formas till konturer. Växtformer låter sig anas, likaså
embryot till en fågel som mognar till en duva. En man tar form. En kvinna. Associationernas lek med perceptionen. Konsten som en föränderlig teaterscen. Maskerna gör entré. Svävar fritt med kosmos som fond, för att så småningom försvinna.

Under senare år återfick landskapet sin roll som Ulfs kanske viktigaste motivkälla. Men nu inte skildrat med poetisk och återhållen fotorealism utan generöst och överdådigt prunkande inte sällan med sensuella övertoner. Dukarna förvandlas till ymnighetshorn av färger som formas till träd och stigar och vassruggar, till skimrande vattendrag med gästande änder. Någon gång också en mänsklig gestalt, gärna en kvinna skildrad med ett vibrato som leder tankarna till Julius Kronberg och hans Jaktnymf. Ulf var estet och skönheten var hans ledstjärna, den tråd som obruten slingrar sig genom hela hans konstnärskap. Vart han än vände blicken fann han den. I ljuset. I färgen. I rymden. I
färgernas abstrakta lek, likväl som i en linje och en given forms exakthet. Han fann den i solglittret i en vattenspegel, i tamgässens fjäderdräkt.

 

Det är så jag minns Ulf Onsberg. En magiker och skönande som med ljusets och färgens kraft kunde färdas fritt genom såväl kosmiska rymder som det skånska landskapet.

Britte Montigny